Skolan som aldrig fick stå tom

Det var i början på 50-talet som barnen i Sventorp, strax utanför Skövde i Västergötland, för första gången klev på skolbussen för att åka till stan. Klockan i byns skola hade ringt för sista gången. Så var det bestämt. Därmed var det inte sagt att skolan i Sventorp skulle dö.

1955 flyttade vi in, berättar Sture Johansson, ordförande i Sventorps bygdegårdsförening. Han säger "vi" trots att han själv började engagera sig i föreningen först under 70-talet. Visionen om ett levande bygdens hus, säger han, ser likadan ut idag som för dryga 50 år sedan när föreningen var ung.

Drömmen förverkligas

Det var krigstider och några av bygdens eldsjälar slog sig ner för att skriva stadgarna till bygdens ekonomiska förening. Man skulle skaffa fram pengar till en samlingslokal. Så äntligen, efter år av frivilliga insatser och ett flertal anordnande fester, var man redo att börja bygga.
Tomten var utstakad och medlemmarna hade just kavlat upp ärmarna när beskedet om skolan kom. En alldeles lagom stor lokal stod plötsligt tom.
- Om jag inte missminner mig köpte vi den för 10 000 kronor, men de pengarna fick vi tillbaka sedan när det visade sig att andra socknar fick sina skolor till skänks, berättar Sture.
1961 påbörjades hans föregångare den första renoveringen. Byskolan skulle bli bygdegård. Väggar togs ner. Kök och toaletter inreddes och i ena hörnet av den 100 kvadratmeter stora samlingslokalen byggdes en scen, lagom stor för bygdens spelmän.
Så kom den vällande: Dansvännerna, bönderna och all de andra som tidigare tvingats utrymma sina kök för att bjuda in sina föreningar till stämma. Nu for de hemifrån.

Ny tid

1979 tillträdde Sture Johansson som ordförande och det var dags för ännu en upprustning.
- Det hinner ju hända en del under åren, konstaterar Sture. Med mångas händers hjälp lyckas han och hans  föreningsvänner  handikappanpassa och rusta upp den gamla skolan. Och så nu, för två år sedan, var det dags för ännu en upprustning. Köket gjordes  större och ett garage byggdes till vaktmästaren Andreas Andersson som vid det här laget hunnit flytta in på bygdegårdens andra våning. 

- Färdigt?
- Nej, det vet man aldrig, säger Sture, men visst har arbetet tagit på krafterna.
- Vi har jobbat otroligt mycket själva.

För bygdens bästa

Den som har löst medlemskap i Sventorps bygdegårdsförening vet, efter de senaste årens renoveringar, att det krävs mycket arbete för att hålla byn med egen lokal. Gamla som unga, kvinnor som män har alla dragit sitt strå till stacken. Inte så mycket för att själva vistas där, utan för att se till att de lokala politikerna, folkdansgillet och LRF ska ha någonstans att ta vägen.
- En landsbygd som vår behöver en samlingslokal, förklarar Sture, som den självklaraste sak i världen. Lika självklart är det, konstaterar han, dessvärre ännu så länge inte för de unga i bygden.
- Det är svårt att få ungdomarna att engagera sig, men jag hoppas att föreningen kommer att fungera även i fortsättningen, säger Sture. Av de 1400 invånarna i socknen måste det väl alltid finnas några som en dag är beredda att axla ansvaret. Några som inser att den gamla skolan strax utan för Igelstorp, socknens tätort, kan vara bra att ha.

Vid årsmötet 2006 ombildades föreningen från ekonomisk förening till ideell förening och heter nu
Sventorps Nya Bygdegårdsförening.